När vi var med kusinerna i Alveste så trampade jag på en rostig spik i en sjö som satt på en platta. Ruskigt illa att det ska ligga på en badplats. Försöker tro att det är någonting som har trillat av från en av de illa skötta ekorna som låg i närheten. Men nej, detta är nog skär jävulskap.

Trots smärta är jag evigt glad att det inte var Klara eller Vega som klev rakt in i spiken, som säkert var 4 cm lång och sjukt rostig.

Igår var vi och träffade kusinerna på landet, från Stan. Vega har ett grymt framåt sätt. Hon och Klara synkar så bra tillsammans.

Idag träffades vi på en lekplats inne i Hörby. Det visar sig vara ett så bra val.

Varje morgon har man en föreställning om hur dagen ska gestalta sig. Det är nog så för alla, vi liksom förberedes oss mentalt för vad som ska hända under dagen och ser till att skapa förutsättningar för att planerna ska slå in.

Men det som vi inte kan påverka är det som kallas slumpen. Igår morse hade min sömndruckna hjärna famlat ihop en plan om att arbeta "hela" dagen. Det låter värre än det är. Som småbarnspappa kan ett par timmar på ett tomt kontor vara den fria tid som man så trånande söker.

Efter en skön morgon med familjen åker jag till jobbet vid 10. Jag betar av ett antal Byggtryggab på youtube (blekt arsel är bäst och tack Jon för att du visade detta), sen börjar jag arbeta. Ett fåtal tangenttryck in i arbetet ringar Nina.

- Kalle har stuckit upp frigolit i näsan. Vad ska jag göra. Första tanken är, klart att det kommer åka ut snart. Men i mitt huvud kommer bilder av en frigolitbit som letar sig ner i lungorna. Snabbt hoppar jag ner i bilen och ringer upp guldnumret 1177.

Nina ringer igen (på andra mobilen)

- Jag tror att den åkt ut.

- Bra, jag sticker till jobbet igen.

- Pålagt, nu även 1177, som jag stått i kö till

Vänder bilen och mina tankar till kontor och kontorsarbete.

Nina ringer åter

- Den är kvar.

- Ok, jag kommer hem.

1177 vad kan jag hjälpa till med.

- Min son kalle 2 år har stuckit upp frigolit i näsan och vi är oroliga att han ska proppa in i andra näsborren och hela munnen full, sen är det ju kört, skämtar jag till det.

- Fniss, Hmm, låter inte bra. Han är för liten för att kunna bes snyta ut det. Ni får ringa jourläkargruppen eftersom ni tillhör Limhamn.

Hörde jag rätt, tänkte jag. Nu hade jag varit fullt säker på att hänga på jourcentralen vid Värnhem.

Där är ju alltid sådan kö att man hinner utveckla nya sjukdommar under väntetiden. Det enda tidsfördrivet man kan ha där är att räkna på om man ska få p-bot (i ett läge man inte kan lämna stället för att lägga på mer pengar) utan att tappa sin köplats/upprop.

040362727 en vänlig kvinna svarar. Vi får en tid på Carema Jorläkarmottagning i Västra Hamnen. Tänk er, vi får en vårdtid på helgen. Vår familj kommer räddas från en hotfull frigolitbit.

På vägen hem tänker jag. Det här kommer funka - jag går rakt fram till Kalle, överraskar honom med att hålla igen munne och den fria näsborren och suger lätt i den andra. Skiten kommer åka ut direkt, sen kan jag stolt och säkert trippa iväg till jobbet och avboka tiden.

Skriver inte mer än att det inte fungerade. Det blev ett jävla liv.

13.00 är tiden vi fick. Kalle somnar i bilen med en bok i famnen.

Kalle körs in i vagn och är bedårande söt där han sover. Det är en fin mottagning med en informationsskyt som säger "Här tillämpar vi nolltolerans för hot och våld". MIn första tanker är "vad sjukt, vad skulle en skylt med motsatsen innebära". Men det liknar i och för sig skyltarna "snattare polisanmäls" även här skulle ju en motsatt skuylt te sig märklig. Tecken i tiden, Malmö är lite kallt numera med många människor som är desperata och som inte har så många droppar kvar på bägaren innan det rinner över.

Jag anmäler Kalle i en trevlig dialog med en undersköterska som sitter i receptionen. Slår mig ner och börjar spräka med en kvinna med astmatiska problem, läser samtidigt en brochyr om reumatism. Man mäter visst olika värden och kategorierar allvarigheten i reumatism i grönt, gult och rött med olika invaliditet. Letar efter om det står något om gurkmeja eller dess aktiva ingrediens.

Kvinnan berättar om sin astma, men jag vet att det bara är en ringa delmängd av hennes och hennes dotters besvär eftersom hon har berättat om alla för recetionisten, antagligen i törst på empati.

Jag och hon diskuterar vårdval och framför allt Viktoriaparks nya vårdcentral och om vi ska listas där. Hela tiden gnager det i mitt huvud "funkare gurkmeja mot astma?" det ska ju funka på allt. Då hoppar en förnuftig tanke fram. Faan Jonas, ge dig nu med din jävla gurkmeja. Alla kommer tro att du är helt kokko. Jag säger inte ett ord om gurkmeja.